Nå mutta mutta

Ska det inte vara nån måtta?

Nu kan jag inte låta bli att skriva några rader om cirkusen på jobbet, och när jag skriver jobbet, betyder det inte alltid vi på polisstationen i Pajala, där vi alltså inte har någon egen chef… utan cirkusen pågår i den “administrativa sfären”, eller bakom kulisserna om man vill så!

Idag hade jag då ett s k “utvecklingssamtal” igen, där flera sidor papper fylldes i, i samförstånd, och tonläget var mjukt, rakt och kompromissande, de första 90% av samtalet. Jag blev nästan förvånad över hur mån lillchefen, trots våran pågående konflikt, var att han uppfattat mig rätt, och att vi var överens om det som nedtecknades.

En chef som helt plötsligt till sista sidan bytte skepnad och personlighet, och i stället för att göra en sammanfattning av det vi varit överens om – började peka med hela pennan, och dikterade ner “fyra måste punkter”, som jag alltså måste vara överens om att uppfylla för att jag ska känna att jag utvecklas på mitt arbete…

Ja, ni läste rätt! Alltså, det vi samtalat om i flera timmar, omkullkastades på några minuter – och vad kände jag då? Jo, “ta dig i röven”, men det sade jag förstås inte, utan påtalade bara att vi inte är “överens”, som det stod i instruktionerna att vi skulle vara.

Suck, suck. Mer än så kan jag inte göra, men jag kastar inte in handduken ändå. Jag har varit med så pass länge, och vet att det kommer bättre tider! Polismyndigheten är inget dagis, det kommer jag aldrig att gå med på!

(Dagis? Jo, om dessa fyra måstepunkter var fyra röda hinkar, kunde lillchefen inte gå med på att två kunde vara mina, eller ens blå!)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *