Det kändes nära

Döden, den smög sig påmind, när jag hörde Nitro gny av smärta. Gav jag maten för sent, för tätt inpå kvällspromenaden? En lugn promenad, och först tänkte jag att det bara kliar i hans rumpa, när han satte sig tungt ner helt plötsligt, och en gång till, och ännu en gång.. hm, tänkte jag och började undersöka svansroten – och då hade jag handen i hans mun helt plötsligt! Men, sen slängde han sig i stället bakåt med huvudet mot mitt knä, och bara kved om hjälp – hjälp tänkte jag, vad händer?!

Tröstade honom en stund, men sen manade jag honom att gå igen, och såg att gången var krum. Hm, hm, det är buken, och kanske tarmvred, som försäkringsbolagsdamen varnade för gällande införskaffandet av en Jämthund, något jag annars inte hade känt till, mindes jag när samtidigt iakttog gångrörelserna, som avtog – ja, för han bara lade sig ner, som att det där var hans sista vila!

Manade honom att gå igen, 1 km kvar hem… och han gick sakta flåsandes längs vattenkanten i diket, drack lite, och lade sig igen. Nä, nu dör han, det var jag säker på, när han riktigt skrek av smärta – samtidigt som han satte sig upp och i panik började tugga på koppelkedjan! Då har man ont!

I det skedet var det något som tändes inom mig – och utan rädsla för hans tänder lade jag min bestämda hand på mot hans buk, kände en apelsinstor knöl i den ena ljumsken, som jag värmde med handflatan i ett hårt tryck, för att flytta till andra sidan där jag kände en likadan! Samma sak med den, och konstigt nog satt han helt stilla till min mörka magröst, som berättade att allt kommer att gå bra… Jag manade honom att röra sig igen, men han försökte lägga sig i diket för att sova igen, fast nu hamnade han till slut på alla fyra – och så kräktes han, och kräktes, och kräktes… stackarn!

Jaha, då finns det liv kvar i honom, det var min första tanke – när jag såg att han tänker äta upp det igen! Inget fel på innehållet m a o, utan mest troligt just tarmvred. Kontrollerade buken – och apelsinerna var borta! Sen lunkade han på som vanligt hemåt igen – skönt!

Men, det är något speciellt efter såna där djurhändelser – d v s när man har kunnat vara med och hjälpa dem i deras kris – för djuret liksom söker ögonkontakt och vill inte släppa den sen. Ungefär som – vad gjorde du egentligen?

Nu har han fått en morot, som både rengör hans tänder, och ger mig ett orange facit på att tarmen fungerar som den ska. Han gillar råa morötter, potatis och frukter. Men nej, han hade inte fått nåt sånt innan, bara foder, dock lite senare än vanligt, och nej, jag åker inte till veterinär för koll, jag observerar själv, och skulle han bli sämre, blir det himlen direkt! (men han ser ut att må prima)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *