26 km fågelvägen

Jag har GPS och även kartprogram i mobilen, men jag orienterar mig ändå i mitt eget huvud helst. Som igår, när jag skulle testa Svea igen efter värsta konflikten dagen innan (fastnat flera gånger!)…. och upptäckte att hela stugområdet var tomt på folk, och började på kul att spåra en speciell skoterkälke som jag kände igen. Min tanke var att få komma till en färdig brasa och säga “hej” en snabbis – men icket!

Körde, och körde… och körde… kälken den bara hade åkt, och åkt, och åkt… och till slut kom jag till en myr där spåren blev lite osäkra. Hm, vart i helsicke har den svängt? Och plötsligt blivit förpatrull… för spåren försvann, d v s att andra skotrar hade kört efter den. Hm, hm, så jag åkte upp på en liten topp, kände röklukten och såg två skotrar, och tänkte att Yes, jag lyckades! Men inte…

Det var två finländare som svarade på min svenska med “Do you speak English?”, men snabbt övergick vi till finska. De var turister som var less på Ylläs exponering med skoterspår överallt, och de hade hittat till det för mig okända berget med hjälp av GPS sade de, och de trodde att de var på självaste Lumivaara, men det var de inte. Jag pekade ut rätt topp åt dem, för att sen själv fara i deras bakspår, och se att de svängt vänster i stället för höger.

Och vad hittade jag på Lumivaara-toppen? Jo, en annan kusin, d v s inte den jag sökte med sällskap. Målinriktad som jag är, så bytte jag snabbt bara några ord, fastän där också fanns en färdig brasa, trevligt sällskap och fin utsikt! Ibland blir själva målet för mig en sån fix idé, att det helt enkelt inte går att swischa om och blir social i stället…

Åkte alltså ner igen, och började om… Och via telefon fick jag en liten extra vägbeskrivning, att ta höger, och följa spår, bl a skidtolkning. Sagt och gjort, jag körde höger, följde spår, och trodde att nu är jag riktigt nära, när jag ser spår av skidtolkning också! Men, det var inte efter skoter det hade skett – utan efter en ren! Hamnade mitt i Kolkko rengärde!

En vit ren och två lapphundar, det var vad jag såg, innan jag av respekt för dem vände och körde tillbaka… igen.

Tillbaks på ruta 1. Och den här gången lyssnade jag än bättre på den vaga vägbeskrivningen, och lokaliserade utgångspunkten “en lappkåta i tyg”, ta höger… okej, samma vägbeskrivning igen… Suck, jag har ju redan kört där tänkte jag, men provade igen, 100 m längre fram – och vips, där hittade jag ju spåret av den speciella kälken igen!

Ja, och till slut hittade jag fram, fick säga hej, och blev bjuden på en kopp gott kaffe! Dagen var räddad – jag hittade målet, utan att ge upp, trots “ensam i ingenstans” – och sen hann jag hem också i tid, för att svetsa traktorn med Markku.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *