Nitro är en märklig hund, när det gäller svansviftandet. Han är glad av sig och viftar med den som alla glada hundar, men, han viftar på den även i vila. Som nu också, när jag stått stilla här vid datorn och surfat, och råkade sucka – då hördes, bam, bam, bam, när den sovande Nitro började vifta på svansen i liggande ställning. Så är det alltid när han sover, d v s hör han det minsta ljud från mig, så börjar svansen vispa, oavsett om han ids lyfta på huvudet eller inte. Märkligt som sagt, men glatt!

Mindre glatt är min vikt. Har varit duktigt och inte ätit godis de två senaste helgerna, och tänkte att nu har jag gått ner, men då kom chocken, 85 kg rekord! En tung dam, som själv tycker sig vara stark och smidig, uthållig och hålligångig. Men, vikten är för mycket, rent logiskt.

Och pratar jag då hund och vikt, så kan jag konstatera att Nitro också är väldigt känslig för fodergivan. Ökar jag lite, då får han bakvingar på filéerna och ser tung ut, och minskar jag lite, då kommer översta ryggradsknotan fram och han blir platt, så det gäller att vara exakt. Ett konstaterande som får mig själv att önska att jag hade en husse eller matte som skötte min fodergiva…