Nej, nej, och återigen nej.

Det var kanske ett svar på många frågor? Det enda jag är helt säker på att jag har slutat med, är politiken! Det till den grad också att jag inte ens höjer på ögonbrynen åt det som sker i Pajala enligt media. Synd bara att det är duktiga människor som drabbas.

Och vad har jag då pysslat med när jag inte skriver? Vindfällen, älgjakt, jobb mm.

På slutet här har jag också varit tjänstledig i flera veckor, och kämpat på trots att jag skadade mig i revbenen. En skada man får räkna med tar upp till 2 månader att bli av med, och kanske ännu längre med tanke på att jag ansträngt mig trots smärtan?

Jaha, och vad önskar jag till julklapp? En bok skulle jag vilja ha, skriven av en pensionerad kvinnlig polis, som genom Nord Nytt 29/11 slog huvudet på en spik även om dags dato – d v s att machokulturen inom polisen osynliggjorde henne genom att inte vilja kommentera hennes påstående! (den gamla kulturen finns kvar, “men mer sofistikerat, med spel bakom och i de inre rummen, som inte borde finnas”)

Så funkar det. För när jag är rakt på och står upp mot mina överordnade, då låtsas de inte se mig, eller skickar mig att jobba på annan avdelning eller ort… “Härskarmetoder” m a o, och det har faktiskt blivit värre nu när organisationen har anammat en ny ledarstil från 30-talet, från en gubbe som även var Hitlers förebild innan andra världskriget, sägs det.

Men, om jag ska gå till något positivt – så är det skogsbranschen! Där verkar det ha hänt något under hösten, som syns positivt i tryckta skrifter och hörs i samtal. Kanske är virkespriserna på väg upp?