Hej, sade jag tillbaka, till rösten som jag inte riktigt visste vem det var, en man eller en kvinna, känd eller okänd – men det var ingen! Rösten som gick ner mitt i hejet, och fick mig att fundera, det var ingen där i busken varifrån ljudet kom!

Hm, har det börjat spöka här också? Det tänkte jag, men penslade dock vidare, med tanken att det måste ha varit min häxbrygd som gjorde mig så yr, att jag började yra… eller, att det kanske var grannens katt, som blivit “kärvässä”, och då jamade mig ett hej i stället för ett mjau? Men, jag såg dock ingen katt… däremot har jag känt lukten av dess kiss under hela altanen… Hm, hm.

Så, i kväll har jag alltså målat, och oljat in altanen, ända tills mörkret satte stopp!

Kvällen har annars varit varm och torr, så det var bara var att pensla på. Och min häxbrygd, den bestod i gammal olja, ny olja, kantarellasyr, valnötsvax och lacknafta, till de torra altangolvbrädorna. Ja, jag har beslutat att jag ska använda mig av allt gammalt jag hittar, och det bästa jag hittat i kvalité på en hylla, är en gul lasyr, som är så gammal att plåtburken också frätts sönder och börjat läcka klet… men ack så dryg och lättpenslad färgen är – och vacker! Gul, det är en bänk nu, och även den gamla garagedörren har just den färgen i botten, en perfekt färg att ha under annan lasyr, för att få det att se nytt ut.

Och gruvan då? Hörde idag att någon köpt lösöret, men inte byggnaderna eller malmen.