Kände mig lite hedrad

Armbrytningen, den var ju helt min egen grej, även om jag såg att det var uppskattat, utöver att det kändes skönt! (friskt vågat, för det hade ju känts hemskt att först bli förnedrad för sin kroppsvikt, och sedan ännu förlora utmaningen på det)

Men annat var det ju när rajrajmedlemmen från scenen ville ha upp allmänningsfestdeltagare för att sjunga låtar med dem, och räknade upp Charlotta Kallas pappa, gamla kommunalrådet Niska, och festarrangören Leif, allmänt känd för sitt fotbollsengagemang, och så Mona Kumpula, som enda kvinna bland dem (alias polis och tidigare aktiv politiker) – då kände jag mig på riktigt lite stolt!

Hur det gick med sjungandet? Jo, jag hade fått med mig två bordsdamer till, till de tre mikrofonerna, och vi hade sjungit “Rentun Ruusu”, men det hann aldrig bli vår tur, tur nog! Eller om det var att trion inte kunde spela den, för den är nog inte så lätt, inte heller “Ei tippa tapa” som alternativ. Däremot sjöng de själv en annan finsk suparvisa, som satte fart i benen inför dansen som tog över.

Nationaldagsfirandet, det gick lugnare till. Tog det lugnt här hemma med Nitro.Han ligger på gammal vägbotten, torrt och bra, och hårt att gräva. Lite för få skuggträd bara, måste se vad jag ska hitta på innan sommarvärmen kommer tillbaka.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *