Den svåraste prövningen

Nu pratar jag inte om filmen, som hade starka scener, men realistiska sådana, utan om en egen känsla ur det verkliga livet. Det är förhållandet att arbeta som polis, samtidigt som jag själv har tappat tilltron till det svenska rättsväsendet på senare år. Hm, här ska jag tvingas jaga knarkare som inte finns, eller buskörare på tom gata, i en bygd som är den beskedligaste i hela Sverige? Just nu är det i alla fall inte en nitisk polis som Pajala behöver…

Nej, och faktum att det oftast är den enklaste och minsta busen som åker fast, medan den större och listigare klarar sig, gör det ännu mindre motiverat att arbeta. Och i teorin känns det väldigt oroväckande att befattningar inom det svenska samhällsskiktet kan vara mördare, våldtäktsmän, etc, eftersom Bergvall eller Quick kunde göra som han gjorde eller blev utvald till det.

Ja, hittar man ett “offer” att lägga allt på, då är problemet löst – oavsett hur realistiskt, bevisat eller humant det är – det är så människan i flock verkar fundera, även i modern tid, och nästintill omedvetet? För ändras förutsättningarna, och offret inte längre är allmänt offer, då minns man inte att man varit med i leken, och jagar i stället ett nytt offer för att försöka lösa problemet…

Så fungerar män som för sina egna brister i stället plågar sina kvinnor, beslutsfattare som möter på motstånd som de inte kan fälla med argument, och idag upplever jag att det är hetsjakt bl a på vårt förra kommunalråd Niska… Jag har inga bevis, jag tänker inte utse någon att bli offer för det, men det är ett stort problem för den svenska demokratin!

Rättssamhället Sverige…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *