En upplevelse rikare…

Inget månsken, så jag struntar i att vara en sen bonde i kväll, vilket jag hade tänkt, genom att köra hem alla höbollar också. Tar det i morgon i dagsljus, när jag är ledig, och sätter mig nu här vid bloggen och nätet i stället.

Tänkte faktiskt berätta om den “tortyr” som jag utsattes för 2008, av “maktens män”, och som blev genomförbar med kontakter inom företagshälsovården, som körde över en afrikansk stafettläkare!

Den officiella förklaringen efter mitt gruvöverklagande, var att kommunpolitiker och tjänstemän var rädda för mig som arg revisor, för att jag bar tjänstevapen, och att min arbetsgivare därför ville kolla min lämplighet som polis. I journalen står det dock att mina kollegor kommer in med mig med tvång, för att jag uttryckt starka åsikter i kommunpolitiken, tidigare som facklig förhandlare av polislönerna, och för att jag anmält kollegor… samt att jag nu var rädd…

Och jag fattade ingenting, trots dödsvarningen… förrän tortyren började! Ingen lyssnade på det jag sade, hur klar och redig jag än var, för allt var redan förutbestämt av företagshälsovården och polisen i Luleå. En hel natt i ett rum med en fläkt som surrade på hela tiden, en hel dag med oviss väntan på att en chefsöverläkare skulle prata med mig… och när det blev dags, så var de tre!

Natten fördrev jag med att sova, och dagen med att läsa dagstidningar och prata i telefon med en massmedial läkare, samt äta den mat som serverades. Sen var vi fyra i rummet, och jag satte mig i sängen, stirrade in i ett par svarta ögon… för att plötsligt känna att jag är “hypnotiserad”…

Den första frågan handlade om Säpo… och jag gjorde tydligt klart för dem att jag inte tänker avslöja några hemligheter… men berättade att en man därifrån velat träffa mig på ett hotell och bita mig i halsen som en varg… att i blivit osams, men att jag tyckte synd om honom eftersom han inte fick sin chefstjänst. Sen ville de veta om min barndom, och jag mindes att mamma blev mobbad när hon kommit hit som riktig “finska”. Efter det försökte den ene läkaren provocera mig, medan den andre lutade sig tillbaka. Då gjorde jag likadant, med ett lite överlägset leende, och när jag råkade stöta i lampan jag hade bakom huvudet, så började jag undersöka den för att se vad det var… tills läkaren återkallade mig till provokationen. Jag minns att jag började läsa av “fienden”, genom att titta i skrevet och på bröstkorgen, utöver ögonen, och kände mig lugn. Efter en timme gick de ut, och kom tillbaka med orden “Du är fullt frisk och kan återgå till jobbet.” Sen bad de typ om ursäkt för att jag hade behövt utstå vistelsen där, och sade att det är min arbetsgivare som ville att jag ska vara borta från jobbet en månad, genom sjukskrivning…

Sen höll det på att gå riktigt illa, för när jag lämnade lokalerna, och gick uppför första trappen, så “exploderade” något inne i min mage. Jag kände mig plötsligt som en robot, som gick på autopilot, men kunde inte komma ihåg vilket datum det var… och när jag pratade med en bekant i telefon, började jag svamla och gråta utan anledning… tur nog i säkerhet, ensam på ett hemligt hotellrum! Och 2 timmar senare, när pappa kom och hämtade mig, var jag helt vanlig igen…. märkligt! Och hur jag vet det? Jo, för jag frågade det rakt ut av honom, och kände det också själv.

Sen höll det på att gå än mer illa… för när jag kom hem, dagen efter vill jag minnas att det var, så höll jag på att förblöda. Tappade så mycket blod att jag började frysa… och då ringde jag till slut till… och där tar det slut (för det är en hemlighet). Tack!

(Efter det hände det sen mycket annat också, men jag kände att makten till tortyr inte fanns längre. “Förföljelse”, men det vågar jag ju förstås inte skriva om, eftersom det inte finns dokumenterat i någon journal… )

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/psykiatrins-besvarliga-lage

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *