Oj Herre Gud!

Det nästan medvetslöse lammet hade lämnat sin lilla högrotta och väntade på mig! Det svepte det jag hade i nappflaskan utan tvång, och sen var den så pass pigg att jag lyckades visa var spenen ligger. Yes, och till slut hittade den in i munnen, och svansen började gå som en propeller!

Men, på den lilla korta stund som jag räddat livet på den, så hann det sätta sina spår. Den lämnade tackan och ville till mig, till mina händer, mina byxor och över allt. Jaha, och vad gjorde jag då? Jo, jag knuffade bara bort den lite bryskt, som de andra tackorna gör mot andras lamm. Och visps, så var den tillbaka i spenarna och kämpade.

Härligt att se när naturen är stark. Nu blev den kvar och började dia på andra sidan. Hm, och jag som var rädd att jag skulle spränga magen på den… Nå, men det räckte i alla fall, och nu litar jag på tackan som jag släppte lös. Och inte nog med det, för när jag nöjd kom ut, så hade det precis ploppat ut ett till lamm vid höbalen…

Rätade bara till nacken på den, för den låg lite illa i en sluttning, men sen skötte tackan resten. Eller rättare sagt, håller på precis. Ska ta en dusch, och låta henne hålla på i fred, så ser jag om den börjat dia och hur pass stark den är för att leva ute direkt. Det verkar vara det bästa, så att det inte blir för varmt för dem.

Skönt!

Ja, och nu kan jag slappna av och berätta att jag har varit på ett trevligt 1-årskalas också! Varifrån mamman gick och spelade fotboll, så att Kolari vann över Pello med 3-1, sade Markku nyss (jag kunde inte stanna och se matchen, eftersom lammen väntade… i ordabemärkelse!).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *