Djävla så en truck kan låta!

Satt vid bäcken och skulle njuta av en apelsin, men det gick ju inte, trots att solen sken… nej, jag hörde inte vattenet porla, eller fåglarna kvittra, bara en molnande gasande, och tut tut tut, tut tut tut – de verkar t o m stressade på varandra, älvsbyhustruckarna, d v s med flak stora som hus!

Ja, ljudet från gruvan har ökat, nu när gråbergsupplaget har kommit sig upp en rejäl bit. Ni som är nyfikna, behöver bara stanna till vid Folkets Hus i Kaunisvaara, det syns som en förlängning på öppningen RV 99.

Däremot verkade det stå still vid bassängen på andra sidan, för där hade dumprarna parkerats på rad med flaken uppe. Inga ljud eller rörelser från bygget heller, och inte grävmaskinerna. Körde efter ett färdigt spår längs förbudstavlorna österut.

Där i buskaget mötte jag plötsligt en skoter! Det var grannbyns jaktledare som var ute och letade ett gammalt spår. Vi bytte några ord, och sen körde jag upp spåret åt honom, det han letade, men jag vet inte om han redan hade åkte hem.

Längs kraftledningen såg jag en älg, en fjoling, som hade svårt att ta sig fram i den hårdmjuka snön. Baken sjönk, men frambenen ville inte riktigt gå igenom, så älgstackarna såg ut som en kort smalbandare. Körde extra lugnt förbi, för att inte stressa den. Men, det hade inte en tjuvjägare gjort, så det var ju bra att jaktledaren var ute och spanade!

Härligt före, och skönt väder, men det började med en värre grej – körde omkull hela skotern! Hann bara 100 m hemifrån, upp i berget, när jag skulle platta till ett skråspår med fart uppför, och vips, så låg vi på sida, Kingen och jag. Det var för hårt, han orkade inte med sina tunga kilon trycka ner det, och då är det kört. Bandet snurrade helt fritt, och jag hade hoppat av på ngt märkligt sätt som jag inte minns.

Fick ta fram sorselelyften och lyfta upp fronten, samtidigt som jag med spännband fick spänna ner sidan som var uppe mot skyn. Pust, svettig redan vid start. Men sen gick allt galant, när jag fått känna på föret, att nu gäller djupaste skåran!

Sen hade jag tur också, det ska jag inte glömma, för mina skogsskidor och stavar jag har med mig, satt fast och låg i spänning mot en tall hela tiden, alldelens böjda… men de klarade sig. Tog det easy, och beräknade matematiskt hur jag ska lyfta och vrida skotern, för att inte öka trycket på dem. Sånt gillar jag, vardagsmatematik!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *