Att gå vidare

Oron har lagt sig, när operationen av den lille mannen gick bra, och sorgen över att förlora en människa mitt framför egna ögon har fått distans. Har dessutom fått stänga av känslorna helt, när jag samtidigt har varit tvungen att stycka kött mitt i allt…

Fullt upp m a o, och stress nu också. Jobbat varje dag, fåren ska ha sitt varje dag, möten, skrivelser, och funderingar… hm, nu är det två människor på kort tid som vill ha den där “inspektören Mona Kumpula” – och det hjälper inte att säga att det är ju jag… “nej, du är inte hon” – och jag blir totalt konfunderad!?

Varför känner de inte igen mig? Har jag och mina ögon ändrats så, eller har det hänt något i deras huvud? Har min själ någon gång blivit en “Gudapolis”, medan min kropp bara är en slav?

Så kan det vara…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *