Spårad av en hund med blödande tass

Eller löpte den? Hunden, som följt mina spår, och fått ägaren att lyfta på min pågående- jakt-bom och köra rakt in i min sista älgjakt… hm, men en lös hund och bil behöver ju inte med automatik skrämma iväg älgarna, och i dag fanns det inga färska spår heller. Men, inte hade det ju varit så kul om jag hade suttit där på pass som jag hade planerat.

Pass, det är dock inget för mig, för det känns som att söka en nål i en höstack, utan att söka… Söker man, då ser man ju en massa annat nyttigt också, som idag, då jag försökte hitta mervärde för nästa års älgjakt – ett litet område att hugga kalt.

Började dock morgonen med att smyga så lugnt att jag inte blev svettig, men som en häst, så fick jag mer och mer bråttom ju närmare hemgång jag kom. Nu är jag lite frusen, när pulsen gick över 100 på en myr, och jag blev svettig… och därför sitter jag här och dricker indiansocker. Men det var skönt, 5 km, för jag kände att hjärtat var starkt, och att jag inte har någon sjukdomskänsla kvar i kroppen. Dock måste jag äta hela penicillinkuren, det säger mamma, som jobbat på en njuravdelning.

Undrar, vet egentligen alla jägare hur markerna ligger till? Eller, är det jaktledaren som helt står för det? T ex nu skogsbilvägen, som min fastighet helt och hållet har bekostat själv genom pappa, att det inte är en gemensam väg. Vi brukar ge tillstånd till den som vill bruka den, om de är beredda att ersätta skador. Sen lägger vi en träbom när vi inte vill att någon ska köra på den, inte ens släktingar vid jakt, t ex då när den är mjuk, eller som nu, när jag själv skulle jaga på den, själva vägen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *