Hm, och hur ska jag analysera det här?

Min båt, kontra mitt blåmärke? Att man sitter hårt i min båt?

… vilket jag alltså gjorde igår, när jag missbedömde avståndet i nacken… hm, hm, eller var det för att jag var trött i benen efter strandpromenaden, och stel som en michelingubbe i västen? Eller, var jag bara klumpig?

Hur som helst, så lever jag upp till statistiken. Att de flesta olyckor sker i hemmet. Jag har fått en björk i näsan, en kofot i huvudet, och nu störtade jag allstå baklänges sittande mot en vass kant på roddplatsen i min egen båt…

Utöver olyckan, som gjorde så ont att jag höll på att kräkas i vattnet (dock bara några sekunder, för jag fick ganska snabbt bort smärtan med lugn djupandning), så har jag haft fina stunder ute på älven. Håller nämligen på att öva köra och ro min båt.

Upptäckte härom året att det inte bara är att börja fiska från den, som gubbarna gör – det krävs en hel del träning! Annars dränker man nog sig ganska så snabbt om man skulle få napp av storfisken.

Ja, och de värsta stenarna är de stora på djupt vatten, som inte ger några som helst tecken på ytan, men ändå är så högt att de tar i probellern. Sen har vi även grund, s k kari, som kommer så plötsligt, att jag fick dra upp motorn innan jag ens hunnit slå av den… och inte behövdes ankaret heller, när jag skulle “gå på vattnet”.

Slalom, det är väl det jag kommer att tänka på, och så skoter, i lössnö. Vad gäller blåmärket, så ser det närmast ut som klappgröt med lite blåbär i, och jag hade tur som klarade svanskotan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *