Obehagligt

Sitter här i dimman och minns tillbaka, några timmar tidigare, då jag och Markku var ute och slog staket. “Piipaa, piipaa”, och sen var det tyst. Markku sade att det var ambulansen, men jag tänkte att det var någon ungdom som hade skaffats sådant ljud i bilen, eller mobilen. En halvtimme senare när jag plockade ihop saker, hörde jag helikoptern landa, och tänkte att nu är det något allvarligt som har hänt någon, och det var det…

För på väg till bastun i stugan, sade jag åt Markku att han ska köra en sväng åt andra hållet, där jag hört ljudet från koptern, och då så såg jag att trots att förbipasserande, bybor, och räddningstjänst, hade gjort ett fantastiskt jobb, så var olyckan ändå tragisk. Först kände jag ingenting, som vanligt, men sen kändes det extra tragiskt, eftersom det hänt på mina domäner, och i ett vägskäl jag nyligen röjt. Inte alls långt från ugglan som bevakar byn, så det gör att det känns extra nära på något sätt.

Hm, och även Markku tog det hårt, för han hade hört att åldern var nästan det samma som på hans son… men han sade det inget om det då när vi var där, eller på väg till bastun, eller i bastun, men nu på hemvägen kom det. Och han berättade om en film han sett på en kurs, om en docka som lagts in i en lastbil, och som snurrat ut för ett stup. Dockan hade farit runt, runt, inne i lastbilen, och även varit utanför den. Men sen när testet utfördes med ett bälte på dockan, så hade dockan suttit helt still i lastbilens rörelser.

Nej, nu ska jag inte tänka mer på livlinor och livets skörhet, eller olyckor, men det är ändå hemskt när det händer. Jag fick t o m tvinga Markku att köra förbi där igen nu när vi kom, för han ville inte se det igen. Men nu var där fint och rent, och någon hade också tänt två ljus vid vägkanten. Mina tankar går till de anhöriga, och det finns inga ord.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *