Aj, vilket blåmärke

Glömde nästan bort att jag fick mig en smäll igår, men nu går det inte att undvika. Det gör ont varje gång jag rör mig i håret, på högsta punkten över örat, inte minst när jag ska schasa iväg mygg därifrån… för det är stor skillnad mot när det var rakt, då kom myggen inte åt hårbotten som nu.

Märkligt egentligen, för det verkar som att “män” gillar min frissyr mer än vad äldre kvinnor gör… och det gjorde även syrrans pojkar och deras barn, så jag deppar inte över mitt rufs, utan bär det med stolthet.

Stolt, det är jag även över min förmåga att lära mig. För i kväll kom jag på hur jag ska göra för att inte överraska “husspöket”… och det genom att spatsera där ute en stund när jag kommer hem kring midnatt, istället för att på direkt på dörren… Klamp, klamp, uppför trapporna hörde jag igår, och det slog mig återigen varför Markku kan vara lite rädd här när han blir lämnad här ensam…

Men idag var det lugnt. Precis som i getingboet, och jag har verkligen svårt att sanera bort det. Har allt som behövs, även modet, men… det tar emot av djuretiska skäl. Tänk, där har de kämpat för att bygga detta bo, överlevt vintern, lagt ägg, flugit in och ut, med besväret att ta sig mellan två plankor och sen vidare, och inte har de attackerat mig än heller, trots att jag vattnar blommorna där varje dag.

Hm. Men tänk om det är flera hundra nya på G, som inte känner mig? Tänk, tänk, fundera, fundera, och sen eventuellt agera…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *