Vilket steg!

Precis som jag beskrev tidigare, så kan det kännas som att steget börjar under bröstet när man löper, om man har gjort sneda sit-ups. Jag har i och för sig glömt att göra dem… men när jag och Markku körde lite intervaller på vår 4 km promenad, så lämnade jag honom.

Ja, så lätt gick det att springa, med en syreupptagningsförmåga som ligger på elitnivå! Vilket dock inte gäller kondition och styrka… märk väl, “intervaller”, vilket alltså innebär att man springer korta sträckor 😉

Skönt var det hur som helst, “att flyga fram” trots allt tantfläsk. En kris det med… att se sig själv i spegeln. Och då måste man ju fråga vad det är som är så chockartat? Jo, att man har låtit sin kropp få ett BMI som utgör en risk för hjärt- och kärlsjukdomar, genom att blodkärlen ser ut ungefär som de cellulitbeklädda benen, armarna och magen?

Reaktoinsfasen är jag inne i nu, och jag kommer att försöka bearbeta krisen med motion… för jag har i minnet att Evy Palm började springa långlopp efter 40… och förhoppningsvis kommer jag att kunna acceptera att jag får nöja med med titeln “aktiv tant” – och inte längre någon smärt flicksnärta!

Ärta.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *