Att samtala om döden

Det var ett ämne jag lärde mig lite mer om igår, via jobbet. Ja, tänk vilken förmån vi har, vi som har jobb. Man får uppleva helt andra saker än man upplever om man går omkring där hemma. Även om det också är trevligt om det är frivilligt.

Döden, den har som sagt var många olika skepnader, och för den som har sett döden i vitögat, men överlevt – för dem är det nog lättare att prata om den, än för den som flyr tanken? Det jag lärde mig igår, är att det är viktigt att våga prata om självmord, för att förebygga dem.

Självmord, eller självdråp, som det också kunde kallas (om det inte är planerat, utan mer av en impuls)… är tragiska saker! Och även om jag inte kan känna empati för någon som vill ta sitt liv, så kan jag i alla fall försöka tala om döden, d v s ett krav som borde finnas på mig i min tjänst, och kanske gör?

Och döden, när någon pratar om den, då behöver det inte alltid handla om att de har tänkt ta livet av sig, eller av någon annan… utan det kan handla om en rädsla att “försvinna” eller “dö ut” på något sätt. Så, det gäller att våga lyssna, och bena ut vad döden står för vid varje tillfälle.

Om man tänker på regeringsuppdraget från 2007

http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/Myndigheter/Myndighetspublikationer/?id=18

så kan t ex dessa kvinnor se döden i vitögat många gånger, både fysiskt och mentalt. Och hur känns det då för ett barn att se en annans död i vitögat? … med tanke på att många tjänstemän i våra myndigheter inte vågar göra det… att fråga.

Men, kanske lär sig? Om de åker på den här fortsättningen i temat… OHOJ! hittade inte den på nätet… – men håll utkik efter f d polisen Annika Stävenborgs inbjudan till konferens den 3 november 2011 på Hotell Nordkalotten i Luleå, som t o m bjuder på lunch!

Eller, visa framfötterna och fråga om du får komma! http://www.bd.komforb.se/omoss/medarbetare/medarbetarearkiv/stavenborgvennberg.5.216bf2212dd930c57d800015578.html

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *