Skönt med tydligt kroppsspråk

När jag var liten och mina föräldrar hade kor, så brukade jag somna i ladugården vid kvällsmjölkningen – och de plockade upp mig hos kalvarna innan de gick in…

Kanske därför jag tycker som jag gör? Att djur har tydligare kroppsspråk än människor – och här säger Saga “Mona, nu MÅSTE du stanna upp och klia mig lite… och vad det är det du pysslar med egentligen?”

Har krattat vid majbrasan, och plockat i nya högar gallrinskvistar, samtidigt som jag njutit av den underbara kvällssolen och Sagas vackara väsen. Hon spatserar omkring på sina domäner, men håller alltid ett vakande öga på mig, och hon ser även rörelserna inne i huset!

När hon tigger guppar huvudet upp och ner, och när hon däremot kräver att få foder så gräver hon med hoven… och när hon vill varna fåren för fara, för att få dem att flytta sig till säkerhet, så slänger hon med huvudet och går snett i sidled mot dem.

Ibland tycker hon att jag har försummat henne, och då brukar hon knalla iväg när jag kommer för att borsta henne… Men sen när jag jobbat i hagen ett tag, så blir hon på bättre humör och söker upp mig självmant igen. Hm, och idag busade hon t o m med mig i vinden… ja, när de flesta andra hästar blir rädda för fladdrande plastpåsar eller upphängda prasseljackor, så tog Saga tag i den och slängde upp den i luften! Märkligt… och det tror faktiskt är en träningssak från hennes tid på Western Farm i Boden?

Jo, och när hon är riktigt nöjd så fiser hon så där avslappnat, och efter ett tag lägger hon sig raklång för att sova tungt under bar himmel. Ett skönt liv m a o, och det unnar jag henne, även om hennes rygg inte var i den ridform jag trodde när jag köpte henne… Synd, för hon är helt trafiksäker och underbart lätt att hantera även vid körning, om än lite het.

En gårdshäst. Sådan matte, sådan häst. Och vad ska jag skriva här näst? Jo, att det är min gamla arbetsgivare som köpt mitt virke. Domänverket, Pajala Skogsförvaltning. Tänka sig, Jägmästaren valde ut mig bland 40 sökande, och gav mig bra betyg trots att jag kort därefter for till Polishögskolan. Däremot är både Anders och Åke kvar, lika unga nu som då! Tiden går… 21 år… medan minnet består.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *