Nu har jag bestämt mig

Jag har hela tiden misstänkt, men inte blivit tagen på allvar… att det är kofoten som spökar!

Muuu… även jag blir rosa röd i ansiktet och har ett litet horn i pannan… joo, nu ska jag göra så att jag tvättar kofoton och tar med den till doktorn i morgon, för att visa vilken kraft det blir när skogshuggare Mona tar i allt vad hon orkar! Då vet ni, ring inte polisen när jag traskar in med den på Vårdcentralen… för att höra doktorn konstatera att det är tur att jag lever!

Kanske en liten benröta på gång i övre kanten? Känns i alla fall som en varböld, som borde kunna ses på röntgen? Pannbenet i sig är ju hårt, och det var ju min tur att det inte tog i den mjuka tinningen… och att jag var snabb med snö och hårt åtdragen mössa, för att inte tala om blodet som inte ville komma ut… inte ens när jag skulle lämnna blod dagen efter i ett annat ärende!

Så här ser en kofot ut, och man ska absolut inte hålla den så här och dra den emot sig… hur arg man än blir på en hal platskrubba som inte vill lossna med skruvdragaren…

För då kan det alltså gå så här… och etsa sig som ett klingande ljudminne i nacken… hm, huvudet kanske är som en resonanslåda? Som nog inte hade hållit för klöven… Nå, hur som helst, kofoten passar in i skadan som gör ont… och jag tror nog att det hade blivit värsta pådraget om det hade varit min man som hade slagit mig i stället? Men nu har jag ingen sådan… bara en traumatisk upplevelse! http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykiskt_trauma

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *